Med överlåtelse följer stormar...

Känner att jag bara behöver få skriva av mig lite efter dagens händelserika timmar........
Den goda trosbekännelsen! Wow, va lätt det är att ha den rätta bekännelsen när allt är på topp, du liksom ser dig själv stående på toppen av Mount Everest. Du känner dig oövervinnlig och varje omständighet i din närvaro ler åt dig... pengarna strömmar in och dina vänner ger dig beröm, du verkligen gliiiiiiiiiiider på räckmackan, så att säga. Du är IT... Åh, va gott det smakar, egot får sig en boost och du vill ha mer... Känner du igen dig?

Men det är ju först när vågorna är högre än båten och det blåser och stormar runt dig som om hela himlen har rämnats, som det verkligen hörs, syns och känns huruvida du har verklig och verksam tro, tillit och förtröstan... alltså, i sådana lägen där du vet, att sker det inte ett mirakel nu, ja kliver inte Gud in på banan nu, då... det är då det visar sig; ljuder lovsången, hörs vissheten om Guds löften, är blicken fäst på Jesus, andas vi värme och trygghet och har vi vår glädje i Herren!

Har idag haft en omtumlande dag... Tog för ett par dagar sedan ett nytt genuint beslut om att ta tag i lite olika saker och nu har det verkligen brakat loss... Det är banker som tydligen kan hitta på vad som helst.. de kan hota om indrivningar och lägga på avgifter som man inte får någon klarhet i.. har suttit och pratat med banktjejer som bara tycker att saker och ting är självklara därför att det står vissa siffror men man kan inte ge exakta direktiv från vad dessa siffror kommer ifrån... hjälp! och hjälp finns:) de har nu fått konkreta frågor som dem måste kunna svara på.
Därefter ringde ett annat bolag med problem och det är något som jag kommer att reda ut imorrn... I allt detta, ringer det folk, vänner till mig och tycker än det ena och andra vad gäller hur jag förhåller mig till andra människor... att jag måste tänka på det och det, att jag sårar andra om jag beter mig så och så... mm.

Hm.... jag lovar att det är karaktärsdanande, haha... det är helt underbart! Ja, om man har blicken fäst vid Guds löften vill säga och inte låter sig tyngas ner av allting... för det finns verkligen en stor frestelse i att börja se på vågorna och bära sakerna själv och tänka att om inte jag fixar det, så... men det är ju här som tilliten, trons vila och vissheten om att Gud har en lösning visar sig:)
Jag känner mig just nu som ett litet naket, sårbart barn som bara har kastat allt i Pappas händer och jag litar på Honom... Ingen är som min Farsa;)

Ps. Vilken härlig känsla det är när det blåser, det är friskt och fläktar skönt;)

Stay cool, vi hörs!
Patrik